Du är så nära att jag känner dig.
Ändå ensam.
När du är här ska jag alltid finnas dig nära.
Här för dig.

Det har stormat ute och inom.

Har aldrig nånsin haft så mycket tankar på en och samma sak, som de senaste månaderna.
Blandade känslor, rädsla, lycka och så allt om vartannat.
Inte det lättaste att hantera.
Det ska heller inte vara enkelt – att genomgå den största förändringen i mitt liv.

Längtar framåt våren – då är du här. Ute.

Fröet växer, blir en planta, sedan ett träd.
Med glädje och förväntan.

Krock – av förväntningar och verklighet.
Tappad kontroll.
Vet inte vilka ord som ska användas för att beskriva känslorna.

Ett omedvetet sätt för att få känslan av att valet var rätt.
Fast valet redan var taget, innan jag ens såg alternativen.
Valet, taget av ödet. Inte av mig.
Ödet har rätt.

Längtar efter att få se ödets val.
Total glädje.

Önskar en känsla men känner en annan.
Önskar en tanke men tänker en annan.

En önska i uppfyllelse.

När ensam alltid varit stark.
När en förändring sker.
Och ensam inte längre är stark nog.
Spara styrkan – i väntan på att alltid ha dig vid min sida.

I höstvindar.
Färger på träden, i luften och i mina tankar.
Glada färger, som oroligt blåser omkring.
I väntan på vintern, våren och sommaren.

Flyger iväg mot sol, värme och nya äventyr.
Fast äventyren är stora här hemma också.

Även ett litet frö växer och blir ett stort träd.
Med grenar som dras mot solen.
Fast hösten är nära så kommer snart våren.